livetsomohio.blogg.se

Kommer skriva om min ångest, om mina panikattacker, rädslor, andlighet och annat som man normalt "inte ska" prata om..

Så jäkla svårt

Har sista tiden haft så jäkla mycket tankar snurrande i huvudet, vad ska jag göra, vågar jag? Är det rätt, tänk om det skiter sig, men tänk om det inte skiter sig, varför har de blivit som det blivit, varför kan inte VI bara få va VI o få det lugnt, kan vi reparera allt, har vi förstört för mycket, kommer vi kunna förstå varandra o om inte, kan vi hitta ett fungerande sätt att hantera det o ändå leva ihop. Gör några veckor sen var det en incident som inträffade och jag trodde allt var förlorat, jag kände att Nej jag orkar inte det här, nu släpper jag o går vidare, jag stängde av mina känslor, jag ställde in mig, eller nej jag försökte ställa in mig på att släppa o gå vidare, Vi var för trasiga, vi bara såra varandra o nu orka jag inte en gång till.. Den kvällen tappade jag även något känslomässigt sett, jag tappade en bit av min tillit, en bit av mitt hopp att det skulle gå men framför allt tappa jag en bit av mitt hjärta. Jag stängde av mina känslor för att inte bryta ihop, för att orka för att inte känna saknaden, kärleken, längtan av något av det bästa jag haft. En trygghet stor som få, en famn att skratta i, att älska, att gråta o att få vara mig själv. Efter 1,5-2 veckor plingade det i mobilen.. Ett meddelande på messenger, efter mer eller mindre total tystnad så hörde han av sig, kände hur hjärtat börja slå sjukt hårt, visste inte om jag skulle våga öppna o läsa först, Men de gjorde jag, han undrade bla om jag ville ses. Inombords skrek jag jaaaaaaaa.!! Vi började umgås igen, första dagarna hade jag sjukt svårt å släppa fram känslorna ordentligt, men jag är svag för honom, Han som kommit mig så nära, han som jag släppt in, han som jag älskat mer än mitt eget liv. Han ville reda ut allt o försöka lösa våra problem. Innerst inne jublade jag, innerst inne vill jag inget annat än att leva med honom, Men skulle vi fixa det? Han föreslog parterapi, en helt fantastisk idé, verkligen o jag tror verkligen det skulle kunna hjälpa oss enormt mycket. Han har verkligen varit helt underbar dessa veckor vi har umgåtts, verkligen både visat o sagt att han verkligen vill det här, Jag vill åxå, de gör jag verkligen Men jag klarar det inte, inte nu, jag vill inte förlora honom, men jag klarar inte av att se han bli sårad, klarar inte att bli sårad själv heller igen, varje gång det blir något så dör en liten liten bit i mig o jag klarar inte det, klarar inte å se hur vi sårar varandra. Rädd att vi skulle komma att förgöra varandra helt o hållet tillslut. Kalla mig feg eller vad som helst men han krävde ett beslut o jag är för osäker, för rädd för att våga just nu så det enda beslutet jag kunde ta var att släppa honom fri, o be honom släppa mig. Försöka gå vidare, Jag vette fan hur det ska gå, det gör så jävla ont, känner mig så jävla tom, otillräcklig som inte vågade o kunde möta honom å testa en sista gång. Han frågade för nån vecka sen om jag älskar honom, Jag anade att den frågan skulle komma, o de skrämde mig.. Jag vet inte om det är för att jag stängde av den där kvällen eller om det var "droppen som rann över" men jag kunde inte säga att jag älskade honom. Jag vet inte om jag på nått sätt sluta älska honom den kvällen eller om det beror på att jag stängde av känslorna då. Oavsett så känns det gör jävligt för mig, o om det känns så för mig kan jag bara tänka mig hur det känns för honom. Vet hur sjukt tufft de var för mig i vintras när han sa att han inte älska mig längre, kändes som hjärtat ordagrant sprängdes i bitar, att älska någon o leva nära denna men att inte vara älskad tillbaka, att den andra parten "bara" har känslor för en o tycker sjukt mycket om en är en fruktansvärd känsla. Tårarna verkar inte ta slut, det gör ont, jag vill inte ha det så här. Men jag var tvungen o ta ett beslut o det blev detta beslut, Jag vill bara att vi ska må bra, jag vill inte vara en del i att han mår dåligt o blir sårad, o tvärtom. En dag när vi båda mår bättre o är i form, då kanske vi kan hitta tillbaka vem vet.. Jag vet bara att vi inte kan fortsätta som vi gjort sista året. Men fan va ont det gör, känns som jag förlorat en del av mig själv. Dagarna går ganska bra, men kvällen när allt blir lugnt o tyst, då kommer tårarna. Måste hålla ut, rida genom stormen tro på att det blir bättre. Tomheten ekar, saknaden gör ont. Att inte kunna krama, kyssa, somna på hans arm. Känna hans lukt, höra hans skratt. Sjäkvplågeri. Men jag känner mig otillräcklig för honom. Han har funnits där o ställt upp alltid! Jag har försökt finnas där å ställa upp så gott jag har kunnat när jag har kunnat, men de känns som om jag inte kunnat de tillräckligt mycket.

Allt är faktiskt inte mitt fel

Så enkelt är det, vi är två i vårt hushåll, vi är två som ska städa, diska o sen plocka in disken , tvätta, hänga tvätten vika tvätten,
Laga mat, klippa gräs, ta hand om djuren handla mat o ja allt sånt där,

Varför känns de då som att det är JAG som "måste ändra mig" (än en gång) o att JAG måste lägga mer energi på hemmet?
Ok så när jag har huggt ved som dessutom varit fuktig för att vi inte har ngn torr ved o sett till att det åtminstone blivit lite fart i pannan i källaren så vi fått varmvatten så vi kan diska (vilket har varit jag som gjort det) vem e de som tvättar så vi har åtminstone lite rena kläder? Vem är de som hänger tvätten,
Dock e jag sjukt dålig på att vika in den sen de vet jag, vem e det som har ställer in disken när jag diskat,
Vem har skött allt med kattungarna, hållt koll på dom så allt e som de ska. Fyller på mat o vatten o rensar kattlådan, vem har fixat hundvakt när jag fick jobba dygnspass o sambon jobbade på annan ort för att sen få höra "jag vill inte att du lämnar bort min hund utan att meddela mig"
Vem e det som jobbar 9-22 eller 8-09 varje gng js jobbar, vem tar på sig xtra för att ekonomin e lite kass just nu, vem e samtidigt mamma sambo och hästägare, samtidigt som jag ska städa, tvätta, diska laga mat, sysselsätta barnet så inte det går bananas, och dessutom ha ork o kraft till att ha ett sex o samliv och egentid med min fina sambo.
Just ja vi får inte glömma att jag just nu även ska genomgå en vårdnadstvist som kommer bli jobbig och ful. En vårdnadstvist mot mitt ex som missbrukat /missbrukar både alkohol o narkotika, som även misshandlat mig under flera år o mordhotat mig flertalet ggr..

När jag sen frågar om sambon skulle kunna tänka sig å rensa kattlådan en gång så är det att begära mycket??

Att dessutom säga att han börjar "tappa intresset" för oss på morgonen som jag är på g å gör mig i ordning för att åka o jobba dygn.. Mm joo det var ju inget konstigt, men att jag i min tur reagerar på det, DET e tydligen konstigt eftersom "jag bara vill tuppa mig o va värre"

Att jag är livrädd för mitt ex som sagt att han ska döda mig om jag försöker ta sonen. Ifrån honom (hans syn på en vårdnadstvist)
Att jag är rädd att exet ska dyka upp eller att han skickar nån annan mot mig
Nä de verkar inte tas i beaktning

Sry halv upprörd o sårad o behöver spy ur mig lite..

Geezz

Vilken konstig vecka..  
Tänkte att de skulle bli skönt med lediga dagar och ja hade så många planer som skulle fixas under min lediga vecka. 
Började måndagen med att planera vad som skulle göras, när det skulle göras, o hur det skulle göras. O i vilken ordning det skulle göras, o vem jag skulle umgås el träffa,  
Helt otroligt för att vara mig, jag har helt ärligt ganska svårt för att planera o fixa lite framförhållning. 
Så att jag dessutom gjort en veckoplanering är STORT  
 
Tisdagen började o jag påbörjade väl lite smått att dra igång dagen, hade en lättad känsla då jag pratat med ett av barnens pappa o bestämt att sonen skulle åka till honom o hans nya tjej (som verkar lite "udda", haft lite skum känsla med henne) v. 26-27 då skulle dom åka till high chaparall o tälta m.m
Pappan funderade på om vi skulle dela på en ridväst till sonen. Vi hade ett bra samtal o allt var lugnt o bra...
 
Ja dom sagt tisdagen började lugnt.. Sen ringer min mobil, 
hej det här är Anna från socialkontoret *****,
Du kanske minns mig?
 
Öh hmm ja jag minns dig säger jag, (o tänker att de här kan aldrig vara bra)
 
Jo jag jobbar ju inom socialtjänsten nu och jag ringde ger dig för att vi har fått in en anmälan här, 
(10000 tankar hinner fara genom huvudet, yrseln, illamåendet, paniken, sorgen sköljer genom kroppen o jag går in i stridsvagn)
Ja vi har fått in en anmälan från *** kommun angående *******, 
 
(jag blir lättad över att anmälan inte är mot mig, finns inget att anmäla mig för men har tappat förtroendet för socialen genom åren. Blir nervös över vad sonens pappa gjort då anmälan inkommit från kommunen) 
 
Anna fortsätter, 
******* har precis blivit utsläppt från psykiatrin då har varit intagen pga narkotika.. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga säger jag, 
Berättar om att han hört av sig dagen innan o allt vi pratat om, att "allt var så bra" 
 
Jag o Anna hade ett bra samtal o hon skulle hjälpa mig med kontakter för att dra igång en vårdnadstvist 
 
 
Allt kom över mig o jag började gråta, gråta för att min yngsta sons pappa är en idiot, 
Jag grät för att sonens pappa skrämmer mig när han hamnar fel, 
Jag vet hur han blir, jag har levt med honom i 7 år,  5 år som varvades med fysisk o psykisk misshandel, han har missbrukat både narkotika, o alkohol, 
Internet droger, cannabis, amfetamin, benzo o detta blandades med alkohol.
Hamna i psykoser, få hallucinationer å se mig som en syndabock, 
Tro att jag ljög. Tro att jag dolt något, 
Han som tillslut tryckt ner mig så mycket att jag började fundera på vad de minst smärtsamma sättet att ta livet av mig var..
 
Han som fick mig att skaka som ett asplöv bara genom en blick, ett skratt, ett samtal, ibland av blotta närvaron.. 
 
Han har samtidigt gett mig en av de bästa som finns.  Min son ❤
 
MEN att få höra att han suttit inlåst på psyk pga narkotika, fick mig ur balans..  Tryck i bröstet,  hjärtklappning,  ångest.
 
Ja jag är rädd för honom! Han blir farlig,
Sist han ställde till de så sa jag att det var sista chansen, händer de igen så ansöker jag om ensam vårdnad. 
Han ska inte få en chans till att va påverkad framför våran son. 
Våran fina ödmjuka älskvärda omtänksamma son! 
Han ska inte få chansen att förstöra honom o ge honom minnen som kan skada honom på nått sätt.
 
Jag är så glad att sonen var för ung för att minnas något om vad hans pappa gjort. Han som spottat mig i ansiktet,  örfilat mig, buttat mig, försökt sparka mig i ansiktet, (men tack o lov hann jag vrida på huvudet så han sparka i väggen o bröt foten istället)  han som hotat att döda mig, han som slagit mig å bett mig ta livet av mig. Han som kastat mig i ett element, en bokhylla, i golvet, som som hotat mig med en yxa, han som dunkat mitt huvud i golvet tills jag spytt.
 
Han som såg till att jag hamnade på akuten i psykisk utmattning o blev ordinerad antidepressiva, han som såg till att jag låg vaken å lyssnade efter misstänksamma ljud flera nätter, 
Han som manipulera mig.
Han som jag en gång älskade o trodde mig ha en framtid med.
 
Jag ska göra allt jag kan för att skydda mitt barn.
Men jag ska erkänna..  Jag är rädd. Rädd för vad han kommer göra när han får besked om att jag ansöker om ensam vårdnad,  rädd för vilka lögner han kommer kasta fram. Rädd för att han eller någon han känner ska dyka upp o hota eller skada oss, 
Ja jag är rädd! 
Jag vet att han inte kommer släppa vårdnaden "bara så där" så det kommer bli en rättegång. 
Jag är rädd och orolig 
Taggar: #rättegång, #vårdnadstvist, Manipulerad, Rädd, Vårdnadstvistmotenpsykopat, Ångest;