livetsomohio.blogg.se

Kommer skriva om min ångest, om mina panikattacker, rädslor, andlighet och annat som man normalt "inte ska" prata om..

Så jäkla svårt

Har sista tiden haft så jäkla mycket tankar snurrande i huvudet, vad ska jag göra, vågar jag? Är det rätt, tänk om det skiter sig, men tänk om det inte skiter sig, varför har de blivit som det blivit, varför kan inte VI bara få va VI o få det lugnt, kan vi reparera allt, har vi förstört för mycket, kommer vi kunna förstå varandra o om inte, kan vi hitta ett fungerande sätt att hantera det o ändå leva ihop. Gör några veckor sen var det en incident som inträffade och jag trodde allt var förlorat, jag kände att Nej jag orkar inte det här, nu släpper jag o går vidare, jag stängde av mina känslor, jag ställde in mig, eller nej jag försökte ställa in mig på att släppa o gå vidare, Vi var för trasiga, vi bara såra varandra o nu orka jag inte en gång till.. Den kvällen tappade jag även något känslomässigt sett, jag tappade en bit av min tillit, en bit av mitt hopp att det skulle gå men framför allt tappa jag en bit av mitt hjärta. Jag stängde av mina känslor för att inte bryta ihop, för att orka för att inte känna saknaden, kärleken, längtan av något av det bästa jag haft. En trygghet stor som få, en famn att skratta i, att älska, att gråta o att få vara mig själv. Efter 1,5-2 veckor plingade det i mobilen.. Ett meddelande på messenger, efter mer eller mindre total tystnad så hörde han av sig, kände hur hjärtat börja slå sjukt hårt, visste inte om jag skulle våga öppna o läsa först, Men de gjorde jag, han undrade bla om jag ville ses. Inombords skrek jag jaaaaaaaa.!! Vi började umgås igen, första dagarna hade jag sjukt svårt å släppa fram känslorna ordentligt, men jag är svag för honom, Han som kommit mig så nära, han som jag släppt in, han som jag älskat mer än mitt eget liv. Han ville reda ut allt o försöka lösa våra problem. Innerst inne jublade jag, innerst inne vill jag inget annat än att leva med honom, Men skulle vi fixa det? Han föreslog parterapi, en helt fantastisk idé, verkligen o jag tror verkligen det skulle kunna hjälpa oss enormt mycket. Han har verkligen varit helt underbar dessa veckor vi har umgåtts, verkligen både visat o sagt att han verkligen vill det här, Jag vill åxå, de gör jag verkligen Men jag klarar det inte, inte nu, jag vill inte förlora honom, men jag klarar inte av att se han bli sårad, klarar inte att bli sårad själv heller igen, varje gång det blir något så dör en liten liten bit i mig o jag klarar inte det, klarar inte å se hur vi sårar varandra. Rädd att vi skulle komma att förgöra varandra helt o hållet tillslut. Kalla mig feg eller vad som helst men han krävde ett beslut o jag är för osäker, för rädd för att våga just nu så det enda beslutet jag kunde ta var att släppa honom fri, o be honom släppa mig. Försöka gå vidare, Jag vette fan hur det ska gå, det gör så jävla ont, känner mig så jävla tom, otillräcklig som inte vågade o kunde möta honom å testa en sista gång. Han frågade för nån vecka sen om jag älskar honom, Jag anade att den frågan skulle komma, o de skrämde mig.. Jag vet inte om det är för att jag stängde av den där kvällen eller om det var "droppen som rann över" men jag kunde inte säga att jag älskade honom. Jag vet inte om jag på nått sätt sluta älska honom den kvällen eller om det beror på att jag stängde av känslorna då. Oavsett så känns det gör jävligt för mig, o om det känns så för mig kan jag bara tänka mig hur det känns för honom. Vet hur sjukt tufft de var för mig i vintras när han sa att han inte älska mig längre, kändes som hjärtat ordagrant sprängdes i bitar, att älska någon o leva nära denna men att inte vara älskad tillbaka, att den andra parten "bara" har känslor för en o tycker sjukt mycket om en är en fruktansvärd känsla. Tårarna verkar inte ta slut, det gör ont, jag vill inte ha det så här. Men jag var tvungen o ta ett beslut o det blev detta beslut, Jag vill bara att vi ska må bra, jag vill inte vara en del i att han mår dåligt o blir sårad, o tvärtom. En dag när vi båda mår bättre o är i form, då kanske vi kan hitta tillbaka vem vet.. Jag vet bara att vi inte kan fortsätta som vi gjort sista året. Men fan va ont det gör, känns som jag förlorat en del av mig själv. Dagarna går ganska bra, men kvällen när allt blir lugnt o tyst, då kommer tårarna. Måste hålla ut, rida genom stormen tro på att det blir bättre. Tomheten ekar, saknaden gör ont. Att inte kunna krama, kyssa, somna på hans arm. Känna hans lukt, höra hans skratt. Sjäkvplågeri. Men jag känner mig otillräcklig för honom. Han har funnits där o ställt upp alltid! Jag har försökt finnas där å ställa upp så gott jag har kunnat när jag har kunnat, men de känns som om jag inte kunnat de tillräckligt mycket.

Vila i frid ❤️

Igår kväll släppte chocken lite,  det började sjunka in, det otänkbara, det hemska, det fruktansvärda, att du är borta. Att dina andetag har slutat, ditt hjärta slår inte längre. Du orkade inte kämpa längre.
Du har fått gå igenom så sjukt mycket, kämpat, försökt, och kämpat för att komma på fötter med både det ena o det andra. 
Tillslut tog tilliten, hoppet och orken slut och du såg bara en enda lösning... Att ta ditt liv❤️
 
Fina älskade David!❤️ 
Träffade dig som snabbast i somras, du berätta att du skulle bli pappa nu i oktober, att du träffat en kvinna som betydde enormt mycket för dig. Du verkade må bra o var glad, var så glad för din skull p minns att jag tänkte efteråt att "äntligen är det Davids tur och få leva"  vem vet kanske hade du just då en bra period, månad, vecka, eller dag. Var det nån som verkligen förtjänade lugn o ro o att få må bra o slippa den förrädiska psykiska ohälsan så var det du. 
 
Även om vi inte hade nån vidare kontakt de senaste åren så betydde du enormt mycket för mig, Du var den första som jag verkligen blev kär i, min första kärlek, 
Minns första gången vi pratade. 
Jag var ute och gick med min första rottweiler och i ögonvrån ser jag nån gå raskt tvärs över gatan o rakt fram till mig, du börja prata med mig, satte dig på huk o prata med Troja, du frågade om jag hade stamtavla på henne, vart hon kom ifrån. Du berätta att du åxå hade rottweiler, en tik som hette Nelly.  Efter en (alldeles för kort) stund reste du dig o presenterade dig som David, tacka för att du fick hälsa på hunden o önska mig lycka till med henne o försvann lika snabbt som du dök upp. 
 
Minns att jag lite förvånad över det spontana mötet gick därifrån med ett leende på läpparna. 
Efter det så gick jag ofta i det området i hopp om att vi skulle stöta på dig igen. 
Dock gick det inget vidare med Troja och jag gjorde mig av med henne. 
Ca 6 månader senare skaffade jag mig min 2a rottweiler, än en gång stötte jag på dig, du dök även denna gången upp lika plötsligt o frågorna var liknande som första gången vi möttes, denna gången gav du mig ditt nr o sa att om jag ville ha promenad sällskap nån kväll kunde jag slå en signal.. 
 
Väntade nog 1 vecka innan ja våga ringa 😂😂  
Efter det samtalet vändes mitt liv upp och ner, vet inte hur de gick till eller hur du lyckades men innan jag visste ordet av det så var jag kär!! 
 
Du var charmig, mjuk lugn, ödmjuk och samtidigt, självsäker,  lite kaxig, otroligt snygg o din personlighet gjorde dig ännu finare, du hade det där som folk pratar om "glimten i ögat" du fick mig att le, känna mig betydelsefull och som att jag faktiskt var viktig. Samtidigt hade du en vild sida, 
Du tog mig och dom flesta andra du mötte med storm. 
 
Minns första gången jag sov hos dig, vi smög in i lägenheten mitt inatten så där "tyst och smidigt" man gör när man e full 🙈😂
Efter en stund kommer din underbara mamma o knackar på o frågar om du är ok, hon får syn på mig o utbrister 
"åh är det P" sen kommer hon in sätter sig på sängkanten o börjar prata.. 
När hon går så utbrister du, 
"jag ska aldrig bli tillsammans med en tjej som mamma gillar igen" pussar mig ömt i pannan, sen brister vi ut i asgarv. 
 
Jag saknar dig David! 
 
Du var omtyckt av många och på ett eller annat sätt berörde du alla du mötte! 
 
Är så ledsen för dina vägnar att du mådde så dåligt att du inte såg någon annan utväg än att avsluta ditt liv. Jag hoppas så innerligt att du funnit ro nu och att du kan släppa all smärta och sorg som du så många år burit på. 
 
Igår när jag fick datum för din begravning så blev det verkligt, verklighet att du verkligen är borta. 
Jag brast ut i gråt, tårarna verkade inte ha nått slut. 
 
Vila i frid älskade underbara David. Du kommer alltid finnas i mitt hjärta. 
Varje gång jag ser min taggtråds tatuering kommer jag tänka på dig. 
Du hade en likadan på samma underarm som mig. 
 
 
Taggar: Pååterseende, Saknad, Vilaifrid, Ångest;

Mastig vecka

Förra veckan började jag flytta in i lägenheten jag fått, 
Känns sjukt gött! Otrolig lättnad o lugn sköljde över mig när jag började o kunde konstatera att nu jävlar är det på riktigt, nu slipper jag "drömkåken" 
 
Har trots detta varit en jäkligt mastig vecka, långa dagar med mycket jobb i o med flytten, packat o kört grejer både till tippen o till mitt nya hem! 
Utanför detta har jag jobbat, kollat till en nära väns hästar då hon e i Spanien,  o haft en tjej som provridit min svarta prins då hon sökte en häst o rida i några månader.
 
Saknat min älskling nått så sjukt åxå! 
Han är i Luleå på jobb o varit i 1,5 vecka! På fredag kommer han äntligen hem igen!! En bättre födelsedagspresent kan man knappast få känner jag 😍 
 
Älskar honom så sjukt mycket! 
Han är verkligen mannen med stort M (eller F om man nu ska se de så) 
Vill leva mitt liv med honom o bygga en framtid. 
 
Min 4,5 åring satt i köket 2a kvällen i nya boendet å sa 
"mamma de känns inte riktigt bra.. Nått saknas här.. Min pappa saknas"
 
Även om Fredrik inte är Os biologiska pappa så ser han honom som det o älskar honom som han vore det åxå.
 
Nää dags o göra klart i stallet o sen plocka in lite horses 
😊
 
Taggar: #hästar, Frihet, Nyttboende, Svartspringare;