livetsomohio.blogg.se

Kommer skriva om min ångest, om mina panikattacker, rädslor, andlighet och annat som man normalt "inte ska" prata om..

Riktigt bra skrivet

Följer en blogg av en tjej som skriver mycket om psykisk ohälsa o nu är de en tidning som gjort en artikel om henne. Efter medgivande av henne delar jag artikeln här. Läs den, riktigt bra tips o tankar ❤️ https://www.dh.se/6-smarta-tips-for-att-tanka-mer-positivt/?fbclid=IwAR0MRKE_ooByRu2nmSREPvWKzXgaUdcxtoQ7MwErxETS2Fv4okicM8cpHk0

Försöka fokusera

På annat, o det går bra så fort jag är sysselsatt, men minsta lilla avslappnad stund så kommer tankarna o tårarna.. Har ledig vecka nu o det är väldigt skönt ändå, fokusera på lillgrabben stallet o lite "sido arbete" så att säga. Det håller hjärnan igång o fokuset igång så jag inte behöver tänka så mycket

Så jäkla svårt

Har sista tiden haft så jäkla mycket tankar snurrande i huvudet, vad ska jag göra, vågar jag? Är det rätt, tänk om det skiter sig, men tänk om det inte skiter sig, varför har de blivit som det blivit, varför kan inte VI bara få va VI o få det lugnt, kan vi reparera allt, har vi förstört för mycket, kommer vi kunna förstå varandra o om inte, kan vi hitta ett fungerande sätt att hantera det o ändå leva ihop. Gör några veckor sen var det en incident som inträffade och jag trodde allt var förlorat, jag kände att Nej jag orkar inte det här, nu släpper jag o går vidare, jag stängde av mina känslor, jag ställde in mig, eller nej jag försökte ställa in mig på att släppa o gå vidare, Vi var för trasiga, vi bara såra varandra o nu orka jag inte en gång till.. Den kvällen tappade jag även något känslomässigt sett, jag tappade en bit av min tillit, en bit av mitt hopp att det skulle gå men framför allt tappa jag en bit av mitt hjärta. Jag stängde av mina känslor för att inte bryta ihop, för att orka för att inte känna saknaden, kärleken, längtan av något av det bästa jag haft. En trygghet stor som få, en famn att skratta i, att älska, att gråta o att få vara mig själv. Efter 1,5-2 veckor plingade det i mobilen.. Ett meddelande på messenger, efter mer eller mindre total tystnad så hörde han av sig, kände hur hjärtat börja slå sjukt hårt, visste inte om jag skulle våga öppna o läsa först, Men de gjorde jag, han undrade bla om jag ville ses. Inombords skrek jag jaaaaaaaa.!! Vi började umgås igen, första dagarna hade jag sjukt svårt å släppa fram känslorna ordentligt, men jag är svag för honom, Han som kommit mig så nära, han som jag släppt in, han som jag älskat mer än mitt eget liv. Han ville reda ut allt o försöka lösa våra problem. Innerst inne jublade jag, innerst inne vill jag inget annat än att leva med honom, Men skulle vi fixa det? Han föreslog parterapi, en helt fantastisk idé, verkligen o jag tror verkligen det skulle kunna hjälpa oss enormt mycket. Han har verkligen varit helt underbar dessa veckor vi har umgåtts, verkligen både visat o sagt att han verkligen vill det här, Jag vill åxå, de gör jag verkligen Men jag klarar det inte, inte nu, jag vill inte förlora honom, men jag klarar inte av att se han bli sårad, klarar inte att bli sårad själv heller igen, varje gång det blir något så dör en liten liten bit i mig o jag klarar inte det, klarar inte å se hur vi sårar varandra. Rädd att vi skulle komma att förgöra varandra helt o hållet tillslut. Kalla mig feg eller vad som helst men han krävde ett beslut o jag är för osäker, för rädd för att våga just nu så det enda beslutet jag kunde ta var att släppa honom fri, o be honom släppa mig. Försöka gå vidare, Jag vette fan hur det ska gå, det gör så jävla ont, känner mig så jävla tom, otillräcklig som inte vågade o kunde möta honom å testa en sista gång. Han frågade för nån vecka sen om jag älskar honom, Jag anade att den frågan skulle komma, o de skrämde mig.. Jag vet inte om det är för att jag stängde av den där kvällen eller om det var "droppen som rann över" men jag kunde inte säga att jag älskade honom. Jag vet inte om jag på nått sätt sluta älska honom den kvällen eller om det beror på att jag stängde av känslorna då. Oavsett så känns det gör jävligt för mig, o om det känns så för mig kan jag bara tänka mig hur det känns för honom. Vet hur sjukt tufft de var för mig i vintras när han sa att han inte älska mig längre, kändes som hjärtat ordagrant sprängdes i bitar, att älska någon o leva nära denna men att inte vara älskad tillbaka, att den andra parten "bara" har känslor för en o tycker sjukt mycket om en är en fruktansvärd känsla. Tårarna verkar inte ta slut, det gör ont, jag vill inte ha det så här. Men jag var tvungen o ta ett beslut o det blev detta beslut, Jag vill bara att vi ska må bra, jag vill inte vara en del i att han mår dåligt o blir sårad, o tvärtom. En dag när vi båda mår bättre o är i form, då kanske vi kan hitta tillbaka vem vet.. Jag vet bara att vi inte kan fortsätta som vi gjort sista året. Men fan va ont det gör, känns som jag förlorat en del av mig själv. Dagarna går ganska bra, men kvällen när allt blir lugnt o tyst, då kommer tårarna. Måste hålla ut, rida genom stormen tro på att det blir bättre. Tomheten ekar, saknaden gör ont. Att inte kunna krama, kyssa, somna på hans arm. Känna hans lukt, höra hans skratt. Sjäkvplågeri. Men jag känner mig otillräcklig för honom. Han har funnits där o ställt upp alltid! Jag har försökt finnas där å ställa upp så gott jag har kunnat när jag har kunnat, men de känns som om jag inte kunnat de tillräckligt mycket.