livetsomohio.blogg.se

Kommer skriva om min ångest, om mina panikattacker, rädslor och annat som man normalt "inte ska" prata om..

Jag går i 10000 bitar

Det värker i hela min kropp, hjärtat slår så hårt att jag ser hjärtslagen utanpå, pulsen syns på halsen, jag skakar, mår illa, är svimfärdig och gråten.. Den ska vi inte ens prata på.

Hur mycket tårar kan en människa fälla?!? Hur mycket ska ett hjärta klara innan det brister? Jag har inget svar men det känns som om droppen runnit över för mitt hjärta iallafall.
Det gör så ont i bröstet det värker hela kroppen värker..
Jag går i tusen bitar. Det jag varit så rädd för så många gånger, det jag verkligen fasat för har hänt.
Han lämnade mig.. Han lämnade mig ensam.. Han orkar inte mer, han sa det inte men jag såg i hans ögon att hans känslor är helt borta.
Jag saknar empati o känslomässigt engagemang I vårt förhållande sa han..
Han såg så lugn men tom ut när han satt där framför mig i köket..
Visst det har varit lite tufft sista veckorna o vi båda har mått riktigt dåligt,
jag har aldrig känt sån smärta förut .

Att få höra honom säga att vi inte längre ska vara vi golvet försvann under mina fötter, rummet kändes mindre paniken växte!!!

Jag kan fan inte sluta gråta!!
Inatt sov jag drygt 3 timmar, ångesten tar över. Huden bränner o hela jag skakar hjärtat bänkar så hårt .
Tänkte att de skulle bli bra å åka o jobba, på ett sätt var det det.. jag tvingades att stänga att ta på mig masken att bli personal o gå in på jobbet..

Det gick några timmar sen bröt jag ihop. Tårarna sprutade ur ögonen på mig paniken sköljde över mig o jag kände hur hela rummet snurrade.

Jag är otroligt tacksam för att jag jobbade med en sån fin människa idag.
Hon kramade mig hårt å länge medan tårarna bara forsade .
Jag vet faktiskt inte hur ja ska klara det här!!!
Gått med stadig ångest sen i fredags.

Satt o skrev med en "ångestvän" i natt. Han hjälpte mig ur en enorm attack. Tror vi skrev i ca 4 timmar innan jag tillslut somnade av utmattning.
Är riktigt tacksam för att han fanns inatt. Han förstod min ångest som om han hade den han åxå, lyckades å få den å vända. Han är en person ja aldrig träffat o aldrig kommer träffa men en otroligt värdefull vän.

Fan jag hatar psykisk ohälsa. Jag hatar att den bryter ner mig, jag hatar allt den förstör o har förstört i mitt liv. Jag hatar att den har fått mig att vela avsluta mitt liv så många gånger, att den fått mig att planera hur jag skulle göra det, vart jag skulle göra det . Vad jag skulle skriva i breven som jag skulle lämna kvar.
Och hur jag skulle se till att någon hittade mig snabbt men inte tillräckligt snabbt för att rädda mig.

Jag hatar att det inte är alltför länge sen jag kände så senast, det var åxå den gången jag sa det högt till någon annan..
jag hatar att jag sa det höft för jag hatar mig själv för att jag sårade honom så mycket med dom orden o vetskapen att det vore bättre om jag lämnade.
Jag hatar den paniken jag fick se hos honom.

Hatar jag förstörde allt.

Igår natt brände jag breven o anteckningarna och allt jag skrivit ner så många gånger om det.
Jag vill leva ja vill det men jag vet fan inte hur mitt hjärta ska klara det här!!

Jag saknar honom .
Jag älskar honom
Jag önska han var här och höll om mig!!
Jag vill bara att smärtan ska ta slut!!

Hoppas på att få sova inatt.
Har iallafall tagit en lergigan så ångesten är inte på topp nu



Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: