livetsomohio.blogg.se

Kommer skriva om min ångest, om mina panikattacker, rädslor, andlighet och annat som man normalt "inte ska" prata om..

De går för fort ibland

Ja det är så det känns.. som att det ibland går för fort. 
F jobbar ju i en annan stad ca 30 min bort så vi ses inte så ofta (på gott och ont) 
Jag saknar honom sjukt mycket när han är där, men jag är så glad för hans skull. Det syns å hörs på honom att han mår bättre av att vara där, få komma bort lite, göra nått annat nån annanstans.  Det är även det positiva för min del.. jag träffar honom inte så ofta, hur ont det än gör å hur många kvällar jag än gråter mig till sömn eller hur många nätter jag ligger vaken o fylld med ångest på så är det på nått sätt bra ändå, 
Det blir lite distanserat då o  då gör det faktiskt inte riktigt lika ont. 
Ibland önskar jag att jag inte älskade honom så mycket, att jag kunde stänga av även när jag var ensam o inte bara bland folk 😢 
 
MEN vi ses ju ändå när han kommer hem, vi kramas,  vi sitter tätt intill, vi duschar vi hånglar o vi knullad.  
Vi umgås o vi är. 
Jag älskar detta, det ger mig energi o en liten stund utan ångest. I dessa stunderna mår jag bra, jag är glad.
 
Att se honom med min son.. det är guld värt och jag älskar att se dom ihop.  F tar verkligen till sig O. Fast att F gjorde slut så tar han en underbar papparoll.  
Han bryr sig om honom o ser vad det betyder för O. 
Jag kan inte hålla tårarna tillbaka när jag ser detta eller när jag säger tack till F för att han gör detta för O.
 
Börja gråta när vi prata om det igår när vi gått o lagt oss . O de kom tårar även idag när det kom på tal.. 
O tårarna rinner även nu.
 
Min äldsta son kom idag åxå 😍 saknar honom så sjukt mycket o jag är orolig för honom.
Det har varit jobbigt för honom o hsn erkänner att han mår dåligt o vill ha hjälp. Vi fixade så han har fått en remiss till bup så hoppas att dom tar det på allvar o att han får komma dit snabbt. 
Jag är orolig för honom då han tidigare för flera år sedan hade mycket ångest å det då kom fram att han hade självmordstankar.
Nu har han bett om hjälp o pratat med mig om detta. Om sitt mående m.m så det känns bra, o jag är så tacksam att han pratar med mig o känner sig trygg med det. 
Jag älskar honom o jag vill verkligen att han kan känna sig trygg med att komma till mig o förstå att jag alltid finns här för honom.
 
Kändes som om jag o F hade ett bra samtal idag om bla diagnoser o mående o det kändes bra att prata sånna saker på ett lugnt o stilla atT utan att nån brusade upp eller blev arg irriterad eller sur m.m 
Pratade om att jag står under utredning för eventuell diagnos, o vi pratade om honom o diagnoser om att han har börjat prata med nån o hur hsn upplevde den människan m.m 
 
Det kändes bara lugnt skönt o nära.
Sen sa han att han skulle "omfamna ensamheten" å greja med de sakerna han behövde fixa innan söndag o de kunde han inte göra om vi va där.. då kom verkligheten över mig igen.. 
Vi är inte tillsammans,  vi är vänner o ibland känns det verkligen som att jag förstört allt för all framtid.. 
 Asså fan jag hatar min jävla spärr varför måste jag ha den?? Varför märker jag inte av den nu när han gjort slut?? Varför känner jag mig mer öppen å att de e lättare å prata med han nu??? 
 
Jag kommer få vara ensam för alltid om jag inte kan jobba bort dem där spärren, för den dyker upp i relationer o nära relationer som till en pojkvän,  
Det gör så jäkla ont!! 
Så länge den spärren finns kvar så kommer jag bara såra den som tillåts komma mig riktigt nära.. och det orkar jag inte igen. Jag orkar inte se någon bli då sårad som F blivit Tack vare mig o min förbannade spärr.
 
Kan fan inte sluta gråta ikväll 😭
Är skit ledsen just nu. Ångesten börjar lana lite men har tagit en lergigan så den börjar väl hjälpa.
 
Så har jag tur så får ja sova någorlunda inatt iallafall 
 
 
 
 
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: