livetsomohio.blogg.se

Kommer skriva om min ångest, om mina panikattacker, rädslor och annat som man normalt "inte ska" prata om..

Bara gråter

Så jäkla ledsen o trasig.
Kan inte sluta gråta. Va hände?!? Varför kan jag inte få va lycklig o glad å vara känna frid?

Mycket har hänt sen sist,
Jag har gjort slut med min dåvarande sambo, o det kändes faktiskt bra, var nöjd med det å allt sånt,
Efter 1,5-2 års försök till att bli gravida så lyckades det ta sig när vi gjort slut.
Det enda rätta var att göra abort, att det var de bästa beslutet va vi överens om,

Efter att ha varit EMOT abort i hela mitt liv, ett av två barn har jag eftersom jag är emot abort.
Nu skulle jag alltså få bita ihop och ta mig igenom det värsta tänkbara, MEN de var lugnt, de skulle gå bra, det är ju trots allt de bästa beslutet..
O de skulle kännas så skönt när de var över, en befrielse ett lugn.

De har ju inte ens hunnit bli något (7e veckan)
Jag förklarade att jag var rädd,orolig o jätte nervös.. Xet lugnade mig så gott han kunde,

Idag flytta han ut o allt brast!! Att se honom bära ut möbler, att se han som skulle kunna blivit far till knytet i min mage, att se honom som jag älskar så mycket lämna mig i de här skithuset som jag dessutom aldrig har tyckt om o inte ens ville flytta till. Att JAG blev lämnad här gör ont, att knytet som skulle utvecklas till ett foster o sen till ett alldeles underbart vackert barn ordagrant har spolats ner i toaletten på centralsjukhuset, att jag som skulle känna sånt lugn, sån frid, sån lättnad över att sllt va klart

Känner precis TVÄRTOM o nu dessutom är lämnad o övergiven här i detta jävla hus?!?
Tårarna sprutar ur ögonen på mig, jag klarar det inte, ångesten är hög, kroppen skakar, jag känner mig tom, orkeslös, ensam, så sjukt jävla ensam o tom. Jag går på sparlåga,
Jag gråter ännu mer, bryter ihop orkar inte,
Swischar tillbaks 20 år i tiden, tänker tillbaka, drömmer mig tillbaka, till en tid då jag kunde välja att glömma. Välja att lämna problem, å må bra,

Men tyvärr funkar det inte så, det är inte så jag lever nu.
Jag är förälder till två fantastiska barn, och i april hade det kunnat varit tre underbara änglar, mirakel i mitt liv

Då skulle knytet ha fötts, i april då skulle jag ha blivit 3 barns mor,

Men nu gjorde jag det som "var bäst" vi var överens om det, överens om att det var bäst, men i mitt inre skrek jag, vi är inte överens om att VI VILL det här, det var han som ville och jag sa inget, hsn ville inte ha ett barn som hade skilda föräldrar.

Det skulle vara bäst såhär,
Men varför äter det upp mig inifrån då? Varför kväver det mig,

Varför mår jag sämre än på flera år när det skulle bli så bra, när de var bäst så
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: