livetsomohio.blogg.se

Kommer skriva om min ångest, om mina panikattacker, rädslor och annat som man normalt "inte ska" prata om..

Halleluja moment

Igår när jag sluta nattpasset (sovande jour) så åkte ja hem o gjorde mig i ordning å sen mot hästarna,  
Tig med stoets ridutrustning trots att jag egentligen inte ska rida henne ensam då hon beter sig riktigt illa då,
Men nånting sa mig att jag iallafall skulle rida henne. 
 
Sagt o gjort, jag longera henne en stund innan jag förberedde ridturen.
Satt upp o red iväg, trots att hon sprayades med flugmedlet rejält så var flugor o bromsarna på henne xtremt mycket,  
Men hon knallade på lugnt o avslappnat med öronen framåt. 
Hittade egna vägar på kalhygget å hittade o valde faktiskt de bästa vägarna o hon fick långa tyglar o total tillit av mig o total frihet (den här hästen ger man inte några valmöjligheter eller någon direkt valmöjlighet då hon kör över dig då)  
Lugnt o stilla tog hon oss förbi stockar, stenar, ris o annat bröt.
 
Hon följde mina rörelser o allt jag bad henne om, 
Fortfarande avslappnad o lugn efter ca 30 min ridning 😮🙈 
I vanliga fall har vi kommit ca 50-100 m från stallet innan hon börjar bråka, vända hastigt, försöka ta bettet å skena, resa sig på bakbenen, slänga sig åt sidan, kröka ryggen å hoppa jämfota m.m så att ha ridit på ett helt nytt ställe i lugnt o avslappnat tempo med långa tyglar är helt nytt för oss o det kändes nästan overkligt.  
O att hon trots den stora mängden flugor/bromsar som stadigt cirkulerade runt hennes huvud så trodde ja de va en dröm. 
 
Ridturen varade i ca 1 timme, å det var först när vi hade ca 50 m kvar till gården som hon vände o gick ca 100 m tillbaka o ville hem igen, tog en annan väg hem så hon visste inte att vi praktiskt taget redan var hemma. Men efter en LITEN O LÄTT korrigering så fortsatte vi å kom hem.
 
Jag red henne ordagrant rakt in i snårskogen där jag blev tvingad att luta mig fram över hennes hals å lyfta på grenar m.m med hjälp av spöt för att vi skulle ta oss fram.. Att denna häst bara acceptera det o stog lugnt o fint stilla tills jag visade att nu kan du gå är som ett mirakel. 
 
Kanske inte låter märkvärdigt men för oss som ekipage o hon som häst var detta STORT. 
Tidigare har vi gått omkull då hon bråkat så mycket. Jag har hoppat av ned tårarna svidande i ögonen o med kraftig hjärtklappning samt spagetti ben då hon betett sig så illa. Hon e 6,5 år o endast varit riden i lite drygt 10 månader så hon är en total färsking så att säga när de kommer till ridning o utmaning från en ryttare.
 
Kände en total eurofori när jag satt av henne vid stallet. 
 
Jag har senaste månaden kännt ett förakt mot henne o i maj beslutade jag att leta efter nytt sällskap till min andra häst då jag kände att hon var för mycket häst o att jag inte klarar henne då hon upplevdes värre å värre för varje gång.
 
När jag senare på kvällen berättar detta för min sambo så blir det så känsligt o lyckan jag kännt under ridturen blev överväldigande så jag börjar gråta..
 
Kanske har alla tårar, allt svett o allt slit börjat sätta sig o ge resultat nu? Kanske har vi mått brytpunkten nu.
 
Kommer ge henne mer tid o fortsätta jobba med henne ett tag till.
Hon o JAG behövde gårdagen otroligt mycket 
 
Nu tar vi nya tag å kämpar vidare 
Taggar: Halleluja, Hästar, Sto, Tonåring, Unghäst, Varmblod;
Namn:
Kom ihåg mig?
Mailadress (publiceras ej):
URL/bloggadress:
Kommentar: